19 år sedan.

Ja, idag är det 19 år sedan jag fick min mellersta son. Kan bara säga att glädjen var stor för många människor. Men den lyckan skulle bara vara i ett antal veckor. Ove var en nyfiken liten kille. Han skrek sällan men han sov desto mindre kan jag säga.

Idag 19 år senare så känner jag både glädje och vemod men mest är det nog vemod att känna saknaden över Ove. Mina  tankar är röriga alltid denna dag. Många är dem är att hur skulle han ha sett ut idag? Vilken linje skulle han ha gått om han levde? Vad hade han haft för drömmar om framtiden? Ja, det är frågor jag aldrig får veta. Sorgen finns alltid och oron över mina andra två pojkar finns alltid också. En miste sin lillebror och en fick aldrig träffa sin storebror.

Jag har haft glädjen att få hålla tre underbara söner i mina famn genom åren även om jag bara fick hålla Ove i fem veckor och fem dagar. Vi fick en jul och ett nyår med honom. Hela den julen så var hans blick med och han var nyfiken över vad som hände. Än idag kan jag se hans blick finnas med hela tiden över allt. Precis som om han visste att han ville vara med så länge som möjligt. Vad vet jag. Jag är bara en mor som miste sitt barn och sorgen idag är tung och slitsam mentalt. Jag vet att den kommer varje år och den kan jag aldrig släppa hur gärna jag än skulle vilja. Frågan är egentligen om jag vill det har jag då släppa honom och förskjutit honom ifrån mig? Nej, det har jag inte utan han kommer finnas med mig resten av mitt liv men kanske inte fysisk utan han finns i mina tankar och i mitt hjärta. Jag älskade honom lika mycket som de två som jag har i livet och jag älskar dem av hela mitt hjärta som jag älskar Ove.

Forskningen har gått framåt i plötslig spädbarnsdöd men än är det inte över. Även om det inte pratas om det idag lika mycket och för att jag inte pratar om det så går det spädbarn bort i plötslig spädbarnsdöd. Föräldrar, som miste sitt barn som de har väntat på i så många månader. Frågan är om det någonsin kommer att försvinna. Jag tror inte det men jag hoppas innerligt att det försvinner. Oavsett hur gamla ens barn är så att mista ett barn är det jobbigaste en förälder går igenom. Det är inget jag önskar någon människa på denna planet. Var rädda om era barn.

Mina två som jag har i livet älskar jag desto mera. Jag skäller på dem när de gör något dumt och gör de något bra så finns jag där och ger dem beröm för det också i mängder. Har de problem så finns jag där men det är de som måste reda ut sina problem själva men jag älskar dem innerligt. Skulle något hända dem så skulle mitt liv gå under. Jag är stolt över mina två söner och jag vet idag att jag skulle vara lika stolt över Ove om han fanns med oss.

Jag har tre underbara söner och de två som är i livet är jag så otroligt stolta över.

Sov gott Ove. Du finns i mina tankar och i mitt hjärta. För alltid.

Read Full Post »

Konstigt.

Jag har följt utvecklingen med SD. Och jag kan vara säga hurra att de gräver mer eller mindre sin egen grop. Men dock ska vi inte ropa hej än. Men de är en bit på väg. Visst finns det män och kvinnor som är muslimer och är och beter sig som kräk men tro mig det finns det venskar som är. Som dessa tre som satt i SD toppen och i riksdagen. Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth som ska vara väldartade män i kostym ger sig ut i Stockholms kvällen för 2 1/2 år sedan och påstå som så att Soran Ismail inte är svensk och säga att han ska passa sig och det är inte han som avgör om han är svensk. Är det upp till SD att säga vilka som är svenskar eller inte? Så helt plötsligt så är det SD som bestämmer vilka som är svenskar och inte svenskar.

Hallå då kommer frågan vad är svenskt? Pizza, kåldomar, potais, pasta och gud vet vad mera för maträtter. Nej, tyvärr så är inget av det svenska maträtter. Ska då också de åka utomlands för att åka på semester där det är sol och värme? Någonstans i deras argument ringer väldigt illa får jag säga. Jag som är adopterad vad är jag då? Ja, jag är svensk i papperna men jag är också lika mycket utlänsk. Vart ska SD placera in mig då? På ett jäkla koncentrationläger?

Det värsta är väl när Jimmie Åkersson blev intervjuad på programmet agenda. Att man inte ser helheten i filmen. Men hallå…det är ju SD som själva spelar in sig själva. Jo, de spelade in det för att de kände sig rädda. För vad? Att de står och säger att sverige är inte Sorans hem? Att han ska passa sig för att kalla sig svensk.

Jag kan bara säga att jag hoppas innerligt att människor ser vad det är för människor som SD är. För vad skulle hända om det blev krig i Sverige. Jo, dessa SD människor skulle fly landet snabbare än kvickt för att söka asyl någon annanstans.

Handlar det inte i slutändan att man ska kunna leva i fred med människor oavsett vilken hudtyp, eller vilket språk som de talar. Ska inte människor få känna sig trygg och kunna få mat på bordet utan att de ska behöva vara orolig för att bli bortvisade av människor som SD. 

Ska de som gifter sig med en utlänsk man eller kvinna behöva känna oro för att de blir kär i en kvinna som är muslim eller en man som är jude? Ska ett barn behöva vara orolig för att det är från två olika kulturer för att mamman kanske är från Syrien och pappan är från Sverige. Ska dessa människor inte kunna känna sig trygga som människor och känna att de har lika mycket värde som en sverigedemokrat?

Ska jag som är adoperad inte kunna känna mig svensk när jag har och det enda traditioner jag känner till är svenska traditioner som i grund och botten inte är svenskt ens. Ska jag behöva vara orolig för mina barn och mina barnbarn (den dagen jag får några) för att de har ett utlänskt utseende. Ska vi som på något sätt ser utlänska ut vilket det också finns svenskar som gör behöva vara orolig för att vi ska bli landsförvisade bara för att göra SD glada?

Nej, vet ni vad. Jag kan bara säga att jag är Svensk men också korean och jag bor i Sverige och det här mitt land. Lika mycket som dessa människor som är med SD.  Jag är ingen blatte, och jag är ingen svartskalle. Jag är till slut också en människa med känslor, tankar och åsikter.

Kan bara säga också som så. Bevara Sverige blandat.

 

 

Read Full Post »

Sorg.

Det har stått i tidningarna om en familj som mist sitt barn i cancer. Ja, det är hemskt och cancern är en bedrövlig sjukdom. Det tänker jag inte neka till. Till saken hör ju att mannen har blivit utförsäkrad efter sex månader nu. Nu lär jag bli påhoppad så att det bara skriker om det. Jag själv miste ett barn och jag var visserligen hemma några veckor men att vara sjukskriven längre än det så hade jag istället gått under. Ja, sorgen finns i mig varje dag som jag vaknar upp men någonstans måste man ju börja ta tag i sitt liv igen efter en sådan massiv förlust. Att begrava sitt barn är inte normalt men tyvärr så händer det. Det finns mängder av föräldrar som har mist sina barn. Men tro mig när jag säger att sitta hemma och deppa över sitt barn ger inte barnet tillbaka. Man ska minnas dem med glädje och ja, man kommer att sörja hela sitt liv. Sorgen är tyngst första tio åren men ska vi vara sjukskrivna hela den tiden? Nu är det som så anser jag att sorgen förändras med tiden. Man lär sig leva med den, man lär sig att le, skratta under tiden. En del kan tycka att jag är kall just nu när ni läser detta. Men tro mig trots 19 år senare så gråter jag varje år på min sons födelsedag, döddag och begravninsdagen.

 

Visst jag kan hålla med om att försäkringskassan uppförde sig galet. Men dock ska man veta att sorg är ingen sjukdom. Försäkringskassan hade kunnat ordnat ett möte med denna familj. Det håller jag med om. Men jag vet också av erfarenheten att ju länge man går hemma desto svårare blir det att komma tillbaka. Men tro mig när jag skriver att jag vet vad sorgen innebär när man mister ett barn. Jag har varit där och jag är där varje år.

Read Full Post »

Nu är äntligen julen över.

Nu är äntligen julen över. Igår så käkade vi kalkon och den blev himla bra. Vi var tio personer som delade på en 4,6 kg kalkon, men innan så hade vi även västenbottenostpaj. Så idag så åkte mina föräldrar och senare under dagen så åkte min yngste son hem. Det blev lite tomt men så är livet ibland. Veckan blev ändå lyckad. Min äldste son kom och min syster med familj kom och det var faktiskt himla trevligt igår. På söndag så fyller min partners son 30 år så han åker dit och ska fira honom. Jag stannar hemma och jobbar i helgen. Det har varit en bra jul och mycket mat har det blivit gjort och senap har man gjort, kräftströmming, sillar, cola skinka och massa annan mat. Så nu kan man pusta ut och vänta tills sommaren kommer så att man kan ut och åka hoj.

Så jag önskar alla en god fortsättning på det nya året.

Read Full Post »

Nyår….

Idag är det sista kvällen för 2010 och snart kan vi skriva 2011. Tanken var ju att jag skulle vara ledig från den 16/12 – 2010 till 10/1 – 2011 men jag kunde inte. Efter en vecka hemma så klättrade jag på väggarna. Så alltså så har jag jobbat denna vecka som har varit. Även idag och imorgon ska jag jobba. Sedan är jag ledig fram tills nästa lördag. Men en vecka funkar så där. Det som gör mig mest orolig nu är att jag börjar klättra på väggarna till veckan. Jag tror inte det för imorgon så kommer min yngste son, tisdag kommer mina föräldrar och på onsdag så kommer in syster med familj och min äldste son. Det blir en familjemiddag där hela min familj är samlad. På måndag så firar vi också min yngste sons födelsedag. Jag börjar bli gammal helt enkelt. Just nu står min helt underbare partner och fixar middagen.

Det blir vitlöksgratinerad hummer till förrätt med västenbottenostpaj, varmrätten kommer att bestå av klyftpotatis och entrécote med vitlökssmör och till efterrätt så blir det glass. Sedan ska jag försöka hålla mig vaken till tolvslaget men jag kan tyvärr inte lovat något. Detta år som har gått har gått från hyfsat till otroligt bra år. 2011 kan bara bli lika bra eller bättre som jag ser det. Livet är bra just nu och så kommer det säkert vara länge till. Jag har en partner som jag kan kommunicera med, ha roligt med, skratta med och även bli deppig ihop med. Jag har två underbara söner som det går bra för i livet. Så vad mer kan man önska sig? Inget. Jo, jag har ett roligt jobb och en bra chef faktiskt. Plus att jag har goda vänner som jag kan lita på till 100% på. Så nej, jag kan inte se vad mer man kan önska sig.

Så gott folk jag kan bara höja glaset och önska er alla ett GOTT SLUT och ett GOTT NYTT ÅR.

Lite tidigt men jag säger det nu ifall jag har somnat.

GOTT NYTT ÅR på er som har läst min blogg och följt den.

Read Full Post »

Julafton, juldagen och annandagjul.

Julafton blev jättetrevlig. Min äldste son och min partners son med fru var här. Vi åt så att vi mådde dåligt alla nästan tror jag men det var himla gott. Det var himla trevligt att ha dem här och den som saknades var faktiskt min yngste son men han kommer på lördag den 1/1-11. Sedan samma vecka så kommer mina föräldrar. Juldagen så åkte min partners son och hans fru vidare till Karlstad till hennes föräldrar och min son åkte med mig för jag jobbade.

Det gick faktiskt bra att jobba fast jag såg lite suddigt på höger öga efter operationen. Visst hade man ont i vänster öga när man slutade men trots allt så kändes det bra att jobba igen. Tanken från början var att jag skulle ha varit ledig fram till den 9/1-11 men jag kände att nej, vad tråkigt. Så jag jobbar idag också och resten av veckan. Sedan är jag ledig från torsdag. Idag jobbar jag inte så länge men jag tycker det är roligt att jobba. Ja, tyvärr så är jag en arbetsnarkoman och har väl lite svårt att vara ledig längre stunder. Så igår när jag kom hem så hade min partner gjort mat så vi drack ett glas vin till maten. Himla gott kan jag säga.

Ja, nu är det sex dagar kvar på det gamla året. Sedan kan vi skriva 2011.

Read Full Post »

Ungar.

Jag har en son eller rättare sagt två söner. En som bor i Sthlm och en som bor utanför Borås. Han bor hos sin pappa som jag inte alltid kommer så bra överrens med. Men på sista tiden så har vi lyckas rätt så bra tycker jag. Trots det så finns det saker som man borde kunna informera barnet mor om tycker jag.
Hur som helst så har min yngste son strulat en hel del i skolan vilket ledde till att vi hade ett möte igår. Det var värre än jag trodde vilket gör mig fullkomligt tokig som förälder.

Nu är det som så att det är andra gången som jag måste hävda bestämt att jag och pappan har delad vårdnad vilket gör att läraren tittar jätteförvånat på en och säger ”Va? Men du det?” Ja, säger jag. Har inte pappan sagt det? Varvid vi båda tittar på pappan. Vilket också leder till en konstig stämmning.
Jag låter det vara bara men nu vet skolan om att vi har delad vårdnad och jag ska få del av vad som händer i skolan. Jag gillar inte att man pratar över barnens huvuden vilket jag också bevisade igår att samtidigt som jag pratade med läraren så vänder jag mig till min son. För trots allt så var vi på skolan för hans skull anser jag. Hur som helst hela mötet avlöpte bra och jag ska få veta vad som händer m.m.

Däremot så har jag som mamma ställt krav på min son nu. Även om jag inte kan vara närvarande varje dag så kommer jag att hålla benhård koll på min son. Vad det handlar om det är något jag inte tänker lämna ut och jag lämnar inte ut mig själv eller mina barn på ett sådant sätt som skapar problem för mig eller mina barn. Inte heller människor som jag tycker om och på något sätt bryr mig om.

Så turen igår blev lång och mentalt så var man rätt så trött när jag kom tillbaka. Det går många funderingar och man inser att man inte alltid är så stark som man tror. Än en gång så kom ens samvete över en och man tvivlade på sig själv som förälder. Var det fel av mig att flytta? Lät jag gå känslor till en man gå före? Är jag dålig som mamma? Jag har inga svar på det idag men trots allt så gnager ens samvete hela tiden.
Jag vill inte tro att jag är dålig förälder och jag hoppas inte det.

Read Full Post »